Att samla familjerna Ländin och Westin, eller kanske snarare familjen Ländin-Westin, låter sig inte göras i en handvändning. Det krävs några telefonsamtal och en sammankallande part för att få det att fungera. Anna-Karin Ländin är denna sammankallande part och till sist är flocken hopföst på lämplig plats för fotografering och samtal.
– Det här är ju helt galet egentligen, säger Dennis med ett skeptiskt leende och slår ut med armarna. Vad gör jag här?
– Lägg av, det blir kul, kontrar mamma Anna-Karin.
– Undrar om de som läser det här kommer att skratta med oss eller åt oss, svarar han.
Det får vara hur det vill med den saken. Uppdragets innebörd är glasklar. För att nästan upprepa Dennis inledande fråga: vad gör ni här? Fortfarande? Svaret är unisont.
– Sammanhållningen!
– Det är som ett familjeföretag, säger Eva-Liz. Man skapar relationer till nästan alla som jobbar här, oavsett om de är här länge eller bara en tid.
Gunilla Westin inflikar:
– Det är ju ganska speciellt ändå att vi jobbar på samma ställe som våra barn. Jag tror så här: vi som varit med ett tag har alltid trivts och då pratar vi om det och barnen hör. Så de har nog redan tidigt förstått, åtminstone lite grann, att det är en rolig arbetsplats. Denice har ytterligare en förklaring:
– Det finns många olika roller i butiken så det bli aldrig tråkigt. Man får lära sig nya grejer hela tiden och innan man hunnit tröttna på en avdelning så finns möjligheten att jobba med något helt annat. Sedan är det förstås en bra arbetsplats när man är ung. Långa öppettider så man kan jobba extra efter skolan eller på lov och helger.

Mittpunkt i stan
Familjerna Ländin och Westin är överens om att Flygfyren är en fantastisk mötesplats. Det är här man råkar springa på sina vänner och bekanta. Dagligen. Några som vet det mer än de flesta är Dennis och Carina. De träffades på Flygfyren och har bildat familj tillsammans. Men det var inte på jobbet som det sa klick, åtminstone inte enligt Dennis.
– Från början var vi bara vänner, säger han. Det tog några år. Mamma Anna-Karin har en annan minnesbild.
– Nåja, jag har sett er pussas i korridoren. Försök inte.

Ger ansvar
Dennis tror att en viktig orsak till att människor trivs här är att ledningen alltid varit redo att ge personalen ansvar.
Denice håller med:
– Unga människor som får viktiga roller växer, menar hon. Hur gammal man är spelar ingen roll. Om man är villig att satsa finns det utrymme att utvecklas.
– Även vi ”gamla” har faktiskt den chansen, påpekar Eva-Liz en smula syrligt i riktning systerdottern. Det är en trygg arbetsgivare och en rolig arbetsplats med möjligheter, vad mer kan man begära?

Schyssta chefer
– Det här kanske låter lite fjäskigt, säger Anna-Karin, men vi har alltid haft bra chefer. Först var det Rolf och han var världens bästa. Sedan när han sålde så var vi lite oroliga men sedan visade det sig att Claes-Göran och Magnus var lika bra.

Bra ledning och utmärkta utvecklingsmöjligheter alltså. Åtminstone om man får tro just de här två familjerna. Finns det fler förklaringar till Flygfyrens popularitet? Carina Westin har svaret:
– Många av de som lämnat jobbet här har kommit tillbaka efter en tid. Det säger ju ganska mycket.

Denice Ländin avslutar:
– Jag har jobbat på samma ställe sedan jag slutade gymnasiet och kan ändå lägga fram en meritförteckning med sminkkurser, kurser i hur man filéar fisk och ekonomi- och ledarskapsutbildningar. Det tror jag är ganska ovanligt.

Den lilla butiken i den stora butiken

Förklara vad Flygfyren-andan är för något.
– Hm, det är inte så lätt. Men grunden tror jag ligger någonstans i vårt kundfokus. Det är en känsla av att vi alla vill göra lite extra, att låta saker och ting få ta lite tid, att välkomna våra kunder, att hjälpa dem med vad de än behöver ha hjälp med. Vi pratar mycket om bemötandet och om att leva som vi lär. Eller, vänta, som vi pratade om. Jag är ju pensionerad. Men kanske är också det Flygfyren-andan, att jag fortfarande ibland tänker som om jag är kvar?

Är det allt?
– Nej, såklart inte! Det är också hur de anställda är mot varandra, och att ny personal får veta hur vi ser på service och hur vi jobbar. Och sedan är det väl traditionen, att vi fortsätter att jobba som en liten personlig butik fast vi har växt så mycket genom åren.

Har det alltid varit så?
– Jag tror faktiskt det. Jag kommer ihåg att jag kände det när jag började 1986, att det var något speciellt. Sedan ska man inte glömma bort att det är mycket roligare att jobba på det här sättet. Vi gillar att träffa kunder och det tror jag syns. Då tycker de att det är roligt att träffa oss. Det är lättare att trivas i en glad affär med mycket personlig kontakt.