Båda är en del av teamet med ansvar för kyrkogårdarna i Söderala, Ljusne, Mo, Bergvik och Skog. Totalt runt 7600 gravplatser varav de äldsta från 1870-talet. Anki administrerar och Anders är den som verkställer ute på kyrkogårdarna.
– Alla som bor och är skriven i Sverige har rätt till en grav på kyrkogården, en så kallad gravrätt som är kostnadsfri då den bekostas av begravningsavgiften, berättar Anki som också registrerar alla dödsfall i den numera digitala gravboken inom distriktet.

En gravrättsinnehavare i sin tur är den eller de närstående som äger graven och som utses av dödsboet. Utses ingen övergår ansvaret automatiskt till begravningsverksamheten.
– Men gravfrid råder alltid i 25 år då graven förblir orörd, först därefter kan den nyttjas för en ny grav.

När någon avlider handlar det antingen om kistbegravning eller kremation. Vid kistbegravning sänks kistan ner i en förutbestämd gravplats på kyrkogården, ofta med en gravsten eller kors med namn och datum som utsmyckning. Men alltfler kremeras vilket lämnar fler valmöjligheter.
– Vid kremering kan en urna sänkas ner i en befintlig grav eller i en Asklund. Askan kan även grävas ner i en Minneslund, men till skillnad mot de två första alternativen där anhöriga vet var den avlidne ligger, grävs askan i en Minneslund ner på ett okänt ställe i lunden. Platsen är också mer neutral men närstående kan tända ljus och sätta snittblommor.

Det bästa med jobbet är att det är ett fritt och omväxlande och jag är ute större delen av dagen.

Anledningarna till att spridning i minneslund blir allt vanligare tror Anki beror på flera saker.
– En del vill inte att deras barn ska känna samma förpliktelse över gravskötseln såsom de själva en gång gjort. Därtill är vi mer rörliga och är själva spridda över landet och världen, säger Ankis som trivs med arbetet.

Anders tog ett tillfälligt jobb
Anders Persson är kyrkogårdsvaktmästaren som tog ett tillfälligt jobb på Ljusne kyrkogård efter lumpen i väntan på något annat. Det har gått 43 år sedan dess. Vi träffas en dag i mars. Det är vår i luften, solen skiner och fåglarna kvittrar. Ännu återstår nyckfulla april och mycket kan hända.
– Det bästa med jobbet är att det är ett fritt och omväxlande och jag är ute större delen av dagen, säger Anders som även är med och ställer i ordning och plockar undan i kyrkorna vid begravningar.

Läs mer om Söderala pastorat här

Arbetet har liksom alla andra yrken förstås förändrats genom åren.
– Förut var det mer fysiskt. Vi grävde gravarna för hand. Idag har vi traktorer och andra maskiner som underlättar vardagen.
Det innebär också att mankraft har ersatts med maskinkraft, så särskilt många kollegor har han inte förutom under högsäsong. Anders trivs med ensamheten.
– Det bekommer mig inget. Jag var ensambarn, utan syskon och van att sysselsätta mig själv. Det är nog lite björnen Baloo överlag runt mig, säger han och ler förnöjsamt.

Arbetet går i cykler. Likväl som vid föds och dör, väcks kyrkogårdens växtlighet till liv igen om våren. Vad som händer med de döda, de som fått sin sista vila vet vi inget om.
– Jag är visserligen troende, men önskar att jag vore det i högre utsträckning. De människorna verkar så trygga i sig själva, säger han eftertänksamt.
Snöröjning och gräsklippning ligger i topp på Anders vaktmästarsysslor. Inga snösträngar eller avvikelser i gräset tillåts.
– Häckklippning däremot ligger längre ner på listan. Tycker det går för fort mellan gångerna.

Med fyra kyrkogårdar på agendan träffar han en hel del människor. De som kommer varje dag och de med andra mellanrum.
– Ibland vill de prata, ibland inte. De kan fråga om döden och om varför. Jag kan lyssna men inte ge några svar. Det är en del av jobbet, inget konstigt.

Noggranna förteckningar över kyrkogårdarnas olika kvarter och gravar finns liksom kartor. En nödvändighet för Anders när nya gravar ska grävas.  Förut lades många kistor i samma grav, idag är det runt max tre.

Här kan du läsa mer om kyrkogårdarna i Söderala pastorat

Hur förhåller han sig då till grävandet av vår sista vila?
– Jag fick tidigt lära mig att se på kistan som en vanlig låda utan innehåll. En förutsättning för att inte känslorna inte ska ta överhand.

För ett antal år sedan ställdes han dock Anders inför en svår uppgift. Han grävde graven till sin egen far och fyllde även igen den.
– Det gick bra, över förväntan, lite fint på något vis.

Det är en rätt förnöjsam vaktis, en sorglös Baloo vi möter. Det tillfälliga jobbet efter lumpen blev liksom permanent.
– Det är minst fyra år innan pension så jag hoppas jag hinner hem en sväng innan, säger han och sneglar underfundigt bort över kyrkogården i Ljusne som skänker frid vid skogsgläntan.

Text och foto: Agneta Wallner