Att stå på scenen i en fullsatt teatersalong och vara den enda i föreställningen som har repliker kan framkalla fasa även hos rutinerade skådespelare. För Linus Lindman är ”Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.” den första monologen han gör på Örebro länsteater, och han avslöjar att det fick premiärnerverna den 31 augusti att kännas lite extra.
– Du måste både ge och ta emot väldigt mycket själv när du inte har några motspelare på scenen. Jag är visserligen inte helt ensam, musikern Per Fritz finns med på scenen, men vi pratar inte något med varandra. I stället är det publiken som blir min motspelare, eller medspelare, och som jag kan få något tillbaka från.

Det är publiken som blir min motspelare, eller medspelare.

Samspelet med publiken underlättas förstås av att salongen på Örebro Teater är så liten att Linus Lindman kan ha ögonkontakt även med den som sitter i bakersta raden. Det kan behövas när han och publiken tillsammans tar sig fram genom Kristina Lugns text och följer machomannens Tage G Petréns dystra liv. Monologen berättar inte en historia från A till B utan är mer en poetisk lek med ord, förklarar Linus.
– Det svåra under repetitionerna har för mig och regissören Jörgen Dahlqvist varit att skapa vår egen historia från A till B. Men sedan kanske publiken hittar en annan historia med min hjälp. Texten är väldigt rolig och underfundig. Kristina Lugn är bra på one-liners. De kanske inte leder till våldsamma skratt, men den som sitter i publiken kan nog hitta sin egen betydelse i dem.

Linus Lindman ser föreställningen som en chans för den som är nyfiken på Kristina Lugns poesi att lära känna henne bättre. Han tror också att musiken kommer att locka många.
– Vi kallar den för en countrymusikal, men den innehåller så mycket mer musik än bara country. Det finns inslag med visor och blues, det mesta är nyskrivet av Niko Röhlcke i Weeping Willows

Linus Lindman har i många år varit given när Örebro länsteater sätter upp musikföreställningar, bland annat i barnföreställningen av Carmen som han kallar en av sina favoriter under åren på teatern. Han ser det som en förmån att få chansen att ägna sig åt skådespelarjobbet och sitt stora musikintresse samtidigt.
– Jag höll på mycket med musik som ung. Ett tag var jag med i tre hårdrocksband samtidigt. En dröm har varit att få ha ett band här i Örebro, men det går ju inte när jag alltid jobbar på kvällarna. Så det har fått bli här på teatern istället och det är roligt.

Läs mer om föreställningen här

Tage G Petrén som du spelar verkar inte vara en genomsympatisk figur. Hur ser du på honom?
– Det stämmer att han inte har de allra bästa värderingarna. Men samtidigt mår han väldigt dåligt och försöker att hitta en väg ur den situation han befinner sig i. Och människor som kämpar kan man ju alltid känna något för. Som skådespelare måste jag dessutom alltid försvara rollen jag spelar. Det krävs för att det ska bli bra teater.