För dig som lever för första gången
Marit Bergman och Andreas Kullberg i musikföreställningen "Hur man lever!"
De är vänner. De är tajta. De känns proffsiga. De kommer från samma värld. Men allteftersom minuterna går, så växer något annat fram. Det som får dem att spinna och funka är att de är olika. Som müsli och långfil. Sår och plåster.
Vodka och tomatjuice. Marit är en och sextio och Andreas en och nittiofem. Inget bevis på något speciellt, längden alltså, men ändå – så olika. Andreas brusar som en stilla biflod till Donau. Fast, obeveklig, lugnande. Marit är mer som ett dovt och darrande getingbo.
”Integritet”, står det skrivet med lila permanentbläck över hennes ansikte. ”Det är inte mitt jobb att stoppa mig. Det är ditt jobb. Jag kan ju inte göra allt här”. De går just nu sida vid sida och tänder lamporna i sin maskinhall av aha-upplevelser och minnen och gör sig redo att svarva till något tänkvärt och uppseendeväckande i glas och marsipan. Skulle man kunna säga.
Jag fick i alla fall bilden av att dem som en upplevelsefabrik som efter år av väntan äntligen ska börja producera. Äntligen, liksom. Äntligen kan vi börja.
Eller kanske så här: Marit och Andreas är som en äkta kakmix. Hon startar, driver, spottar ur sig. Han tänker, bromsar, ifrågasätter. Och så några snabba pulser med stavmixern. Kanske det borde varit affischbilden?
Ett paket med Marit & Andreas Livskaka. Allting du borde ha vetat från början. På 80 minuter. In i ugnen. Ut som en ny människa. Man blir ju nyfiken. Vad ska dom där hitta på? Jag får lite ledtrådar.
Det blir en musikföreställning. Det kommer att finnas en låtlista. Fröet är en bok. Mycket är hemligt. En del blir improviserat. Men allting bygger på teman. Kärlek, Sex, Barn, Döden, Kläder. Tillsammans ska berätta om de saker de lärt sig hittills. En existentiell nummerrevy. En kom-ihåg-lista inför allt som kommer.
Målgruppen är alla som lever för första gången och behöver få reda på hur man gör. En underbart pretentiös idé. Men om vi hejdar triumfvagnen ett ögonblick och ställer en viktig fråga: Två musiker och artister som kliver in på teatern och bär sig åt som skådespelare, får man göra det?
– Skådespelare får ju inte göra musik. Det är förbjudet. Det vet ju alla. Nu ska vi se om det möjligtvis funkar att göra andra vägen. Eller om vi kommer att få mycket skäll som sjungande skådisar får, skrattar Marit.
Marit och Andreas om kritik:
– Man kan inte plocka vem som helst från gatan, och be om att få konstruktiv kritik. Utan då måste man ha någon som man själv respekterar,
och som själv är en väldigt bra konstnär, då blir det mycket lättare att ta ifrågasättandet.
– Det är ju inte bara kritik, jag får ju också höra att jag är ett geni. Och det får Andreas höra också.
Marit om hur föreställningsidén kom till liv:
– Jag var gravid med en 8 månaders baby när teaterchefen kom och
undrade om vi inte skulle göra något ihop, jag och Andreas. I min graviditet så drabbades jag av nån typ av visdomshybris. Så det var därför jag presenterade den här idén: Att göra en föreställning där man delar med sig av det man har lärt sig här i livet.
– Tyvärr har den här hybrisen lite grann gått över nu, så nu känner jag mig, i alla fall personligen, väldigt ödmjukt ovetande igen.